Vem kastade den första ödesdigra tomat som startade La Tomatina-revolutionen? Faktum är att ingen vet. Kanske var det ett uppror mot Franco eller en karneval som spårade ur. Enligt den mest populära versionen ville ortsborna starta ett bråk för att få lite uppmärksamhet under 1945 års Los Gigantes-festival (en stor parad med papier-maché-dockor). De stötte på en grönsakskärra i närheten och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade tills scenen eskalerade till en massiv närstrid med flygande frukt. Anstiftarna fick ersätta tomatförsäljarna, men det hindrade inte ytterligare tomatslagsmål – och därmed hade en ny tradition sett dagens ljus.

Av rädsla för en ohanterlig upptrappning antog myndigheterna en rad förbud på 1950-talet, förbud som senare upphävdes för att återigen införas. År 1951 blev de ortsbor som trotsade lagen fängslade, tills en folkstorm krävde deras frigivning. Det mest kända brottet mot tomatförbuden ägde rum 1957 när förespråkare genomförde en låtsasbegravning av en tomat, komplett med kista och procession. Efter 1957 beslutade det lokala styret att anpassa sig till verkligheten, fastställa några regler och anamma den galna traditionen.

Fastän det är tomaterna som står i centrum, utmynnar veckans festligheter i den slutliga kraftmätningen. Det är en hyllning till Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och S:t Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier i glad spansk anda. För att bygga upp styrkan inför det förestående slagsmålet serveras kvällen före slaget en gigantisk paella; en klassisk valenciansk maträtt bestående av ris, fisk och skaldjur, saffran och olivolja.

Nuförtiden genomförs denna hämningslösa festival under mer ordnade förhållanden. Arrangörerna har gått så långt som att börja odla en speciell typ av illasmakande tomater enkom för den årliga händelsen. Festligheterna drar igång runt tio på förmiddagen i och med att deltagarna springer iväg för att försöka hämta ner en skinka placerad på en inoljad påle. Åskådarna sprutar vatten på de löpande medan de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar lastbilar, fullastade med tomater, in i stan, till ackompanjemang av alltmer högljudda hejaramsor: "To-ma-te, to-ma-te!"

Avfyrandet av en vattenkanon innebär startskottet för den viktigaste händelsen och ger grönt ljus för att sätta igång att krossa och kasta tomater i en attack på bred front mot övriga deltagare. Långdistanstkast, närstridsteknik och medeldistanskast, oavsett teknik kommer man när det hela är över att se ut (och känna sig) helt annorlunda. Knappt en timme senare kan man se tomatindränkta stridande vältra sig i ett hav av sörjig gatusås, där mycket lite återstår som påminner om en tomat. Ett andra vattenkanonskott signalerar slut på striden.

Vem kastade den där första ödesdigra tomaten som startade tomatkriget, la Tomatina? Faktum är att ingen vet. Kanske det var en protest mot Franco-regimen eller en festival som gick överstyr. De flesta tror att det började 1945 under Los Gigantes-festivalen (en gigantisk dockparad i papier-maché) då lokalinvånare försökte ställa till med bråk för att få uppmärksamhet. De råkade på en vagn med grönsaker i närheten och började slunga mogna tomater. Oskyldiga åskådare drogs med och det hela eskalerade till en vild kalabalik med tomater som flög åt alla håll. Anstiftarna blev tvungna att ersätta tomatförsäljarna, men det hindrade inte att tomatkrigen upprepades – och därmed hade en ny tradition uppstått.

Då myndigheterna var rädda för att det hela skulle eskalera utom kontroll, infördes ett antal förbud som de under en period lättade på men sedan återinförde under 1950-talet. 1951 fängslades invånare som trotsat förbuden ända tills ett ramaskri kom från allmänheten med krav på att de skulle friges. Den mest omtalade och fräcka protesten mot tomatförbuden inträffade 1957 då förkämpar anordnade en låtsasbegravning av tomater med kista, procession och allt som hör till. Efter 1957 beslutade de lokala myndigheterna sig för att acceptera läget: de införde några regler och anammade den galna traditionen.

Tomaterna står visserligen i centrum för uppmärksamheten, men det är en hel vecka med festligheter som leder fram till den slutliga uppgörelsen. Man firar glatt Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och helgonet Ludwig Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier på typiskt spanskt sätt. För att stärka deltagarna inför det förestående tumultet serveras en enorm paella på kvällen för drabbningen. Då visas den symboliska rätten från Valencia upp: den består av ris, havets läckerheter, saffran och olivolja.

Nu för tiden följer den här uppsluppna festivalen likväl vissa regler. Organisatörerna har till och med börjat odla en särskilt sorts oaptitliga tomater enbart för det här årligen återkommande evenemanget. Festligheterna börjar vid 10-tiden på förmiddagen då deltagarna rusar iväg för att få tag i en skinka som är fastsatt på toppen av en hal stolpe. Åskådare sprutar vatten på klättrarna medan de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar transportvagnar fyllda med tomater in i staden, medan det taktfasta ropet "to-ma-te, to-ma-te" når sitt crescendo.

När sedan en vattenkanon avfyras startar huvudevenemanget. Då är det fritt fram att påbörja attackerna med krossade tomater som slungas med full kraft mot medtävlarna. Höga långdistansskott med tomater, mördande kärnskott eller svepande medeldistansskott. Hur din taktik än må vara, kommer du att se ut (och känna dig) som en annan människa när det hela är över. Cirka en timme senare dröjer några tomatdränkta tomatkastare kvar och leker i ett hav av kladdig salsa på gator där man knappt kan urskilja någonting alls som påminner om tomater. Ett andra kanonskott signalerar att striden är över.

Vem kastade den första ödesdigra tomaten som startade La Tomatina-revolutionen? Faktum är att ingen vet. Kanske handlade det om ett uppror mot Franco, eller kanske var det en karneval som spårade ur. Enligt den populäraste historieversionen ville några av traktens invånare iscensätta ett bråk för att väcka uppmärksamhet under 1945 års Los Gigantes-festival (en parad med enorma dockor av papier-maché). I närheten råkade de hitta en grönsakskärra och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade och det hela trappades upp tills tomater flög omkring i ren kalabalik. Anstiftarna fick lov att gottgöra tomatförsäljarna, men det hindrade inte att tomatkriget upprepades och att en ny tradition föddes.

I fruktan för att oroligheterna skulle eskalera införde myndigheterna en rad förbud som sedan mildrades innan de åter skärptes på 1950-talet. År 1951 hölls några ortsbor som trotsade lagen fängslade tills en upprörd allmänhet krävde att de skulle friges. Det mest kända förlöjligandet av tomatförbudet skedde 1957 när några motståndsanhängare höll en parodisk tomatbegravning med kista och begravningsfölje. Efter 1957 beslutade sig de lokala myndigheterna för att vika ner sig och sedan man infört ett antal förhållningsregler tog man den excentriska traditionen till sig.

Även om tomaterna står i centrum så är veckan som leder fram till den slutliga kraftmätningen fylld av festligheter. Buñols skyddshelgon, jungfru Maria och San Luis Bertrán, firas med processioner längs gatorna, musik och fyrverkerier på uppsluppet spanskt manér. För att bygga upp styrkan inför den annalkande fajten serverar man kvällen före drabbningen en enorm paella och visar upp denna berömda valenciska rätt som innehåller ris, fisk och skaldjur, saffran och olivolja.

I dag har denna befriade festival ett visst mått av ordning, och arrangörerna har gått så långt som att odla en särskild sorts illasmakande tomat enbart för detta årliga evenemang. Festligheterna startar vid tiotiden på förmiddagen, då deltagarna tävlar om att få tag på en skinka som är fäst högst uppe på en oljad påle. Åskådarna sprutar vatten på klättrarna, alltmedan det sjungs och dansas på gatorna. När kyrkklockorna slår tolv rullar lastbilar fyllda med tomater in i staden medan de taktfasta ropen "to-ma-te, to-ma-te!" når sitt crescendo.

Sedan, när en vattenkanon fyras av, startar själva huvudattraktionen. Då är det fritt fram att börja krossa och kasta tomater för fulla muggar på de andra deltagarna. Långdistanskast, lömska smygattentat och medeldistanslobbar. Oavsett teknik ser man ut (och känner sig) som en ny människa när det hela är över. Nästan en timme senare kan de tomatindränkta bombarna tumla runt i en klafsig gatusalsa där inte mycket som liknar en hel tomat står att finna. Ett andra kanonskott tillkännager att slaget är över.

Vem var det som kastade den där första ödesdigra tomaten som startade tomatrevolutionen? Egentligen är det ingen som vet. Det kanske var en rebell som var emot Franco eller en karneval som urartade. Den mest populära versionen är att ortsbefolkningen försökte skapa lite uppmärksamhet under festivalen Los Gigantes 1945 (en jättelik parad med dockor av papier mâché). De stötte på en grönsakskärra längs vägen och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare drogs med och situationen övergick i ett veritabelt bombardemang av flygande grönsaker. Initiativtagarna blev tvungna att ersätta tomatförsäljarna, vilket ändå inte förhindrade att det blev fler tomatbataljer – och att en ny tradition såg dagens ljus

Av rädsla för en okontrollerad upptrappning införde myndigheterna ett antal förbud i början av 1950-talet, vilka de senare lättade på för att sedan skärpa igen. År 1951 fängslades medborgare som trotsade lagen, tills trycket att få dem frisläppta blev för starkt. Den mest välkända protesten mot tomatförbudet inträffade 1957, då förespråkarna höll en låtsasbegravning av tomater med kista och begravningsprocession och allt. Efter 1957 beslöt myndigheterna att rätta in sig i ledet, instiftade några regler och acceptera den märkliga traditionen.

Även om tomaterna står i centrum så föregås den slutliga uppvisningen av en veckas festligheter. Det som firas är Buñols skyddshelgon, jungfru Maria och helgonet Louis Bertrand och det sker med gatuparader, musik och fyrverkerier på glatt spanskt manér. En episk paella serveras kvällen innan bataljen för att stärka de medverkande. Det är en legendarisk rätt från Valencia bestående av ris, fisk och skaldjur, saffran och olivolja.

Idag präglas denna ohämmade fest i alla fall av någon slags ordning. Organisatörerna har tagit steget och odlat fram en speciell osmaklig tomatsort enbart för denna årliga festlighet. Firandet inleds runt 10 på morgonen med att deltagarna tävlar i att plocka ner en skinka som satts upp på en hal stolpe. Åskådarna sprutar vatten på de tävlande med slangar, samtidigt som de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår 12 rullar lastbilar fyllda med tomater in i staden, samtidigt som massorna allt ljudligare skanderar ”to-ma-te”, ”to-ma-te”.

Med hjälp av ett skott från en vattenkanon startas sedan den stora festen. Det är klartecknet till att man kan börja krossa och kast tomater i vilda attacker mot andra deltagare. Det finns långdistansskyttar, regelrätta slagskämpar och medeldistansskyttar som skjuter lyror. Oavsett teknik kommer man när det hela är över att se (och känna sig) helt annorlunda. Efter närmare en timme återstår en samling tomatindränkte kombattanter som leker i en sörja av salsa som täcker gatan. Knappt en enda hel tomat står att finna. Ett andra kanonskott förklarar att kampen är över.

Vem var det som kastade den där första, ödesdigra tomaten som startade tomatrevolutionen La Tomatina? Sanningen är att ingen vet. Kanske var det ett uppror mot Franco, kanske en karneval som spårade ur. Enligt den mest populära versionen var det under 1945 års Los Gigantes-festival (en parad med jättestora dockor av papier maché), då lokalbefolkningen tänkte iscensätta ett slagsmål för att få lite uppmärksamhet. Av en händelse råkade de på en grönsaksvagn i närheten och började kasta mogna tomater. Oskyldiga förbipasserande blev inblandade och det hela eskalerade till en kalabalik av flygande frukt. De som började bråket blev tvungna att betala ersättning till tomatförsäljarna, men det hindrade inte att tomatslagsmålen återuppstod - och en ny tradition var född.

Av rädsla för att situationen skulle bli ohanterlig antog myndigheterna ny lagstiftning och slappnade sedan av, men återinförde därefter ett antal förbud under 1950-talet. 1951 fängslades lokalbefolkning som trotsade lagen, ända tills högljudda protester från allmänheten krävde att de skulle släppas. Den mest berömda protesten mot tomatförbudet skedde 1957 då förespråkarna höll en låtsasbegravning för tomaterna, med kista och procession och allt. Efter 1957 bestämde sig de lokala myndigheterna för att ge med sig, de instiftade några regler och välkomnade den knäppa traditionen.

Även om tomaterna har huvudrollen så är det en hel veckas festligheter som leder fram till den avslutande uppgörelsen. Man firar Buñuels skyddshelgon, jungfru Maria och St Louis Bertrand, med gatuparader, musik och uppsluppna fyrverkerier på spanskt vis. För att bygga upp styrkan inför den förestående striden serveras en storslagen paella kvällen före slaget, en symbolisk rätt från Valencia bestående av ris, skaldjur, saffran och olivolja.

Idag har den här ohämmade festivalen ett visst mått av ordning. Organisatörerna har till och med odlat fram en speciell sorts oaptitliga tomater enbart för det årliga evenemanget. Festligheterna börjar vid tiotiden på förmiddagen när deltagarna tävlar om att komma åt en skinka som fästs i toppen av en oljad påle. Åskådarna sprutar vatten på förlorarna medan de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar lastbilar fullpackade med tomater in i stan, samtidigt som skanderandet "To-ma-te, to-mat-te!" når ett crescendo.

Därefter inleds huvudattraktionen med att en vattenkanon avlossas. Det är startskottet för att krossa och slänga tomater i alla-mot-alla-attacker mot de övriga deltagarna. Långa tomatlobbar, mördande skott rakt på och medeldistanskast över huvudet. Vilken teknik du än använder kommer du att se ut (och känna dig) helt annorlunda när det är över. Efter nästan en timme återstår för de tomatindränkta bombarna att leka i ett hav av klafsig gatusalsa, där inte mycket finns kvar som påminner om en tomat. Ett andra kanonskott signalerar att slaget är över.

Vem kastade den där första ödesdigra tomaten som startade La Tomatina-revolutionen? Sanningen är att ingen vet det. Kanske var det ett uppror mot Franco, eller en karneval som gick över styr. Enligt den mest populära versionen av historien var det lokalbefolkningen som försökte sätta igång bråk för att få litet uppmärksamhet under Los Gigantes-festivalen (en parad av jättestora papier-maché-dockor) 1945. De träffade på en grönsaksvagn i närheten och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare drogs in, tills det hela trappades upp till ett enda virrvarr av flygande tomater. Anstiftarna fick ersätta tomatförsäljarna, men det hindrade inte uppkomsten av fler tomatslagsmål - och så var en ny tradition född.

I rädsla för en svårhanterlig upptrappning antog myndigheterna under 1950-talet en serie förbud, som de sedan släppte efter på, för att så småningom skärpa dem igen. Under 1951 sattes invånare som bröt mot lagen i fängelse, tills den allmänna opinionen med ett ramaskri fick dem fria. Det mest berömda brottet mot tomatförbudet kom 1957, när traditionens förespråkare höll en fingerad tomatbegravning med kista och procession. Efter 1957 beslöt den lokala regimen att spela med, anta några regler och stödja den knasiga traditionen.

Tomaterna har visserligen huvudrollen, men en vecka av festligheter leder fram till den slutliga kraftmätningen. Man firar Buñols skyddshelgon, jungfru Maria och S:t Louis Bertrand med gatuparader, musik och fyrverkerier på glädjefyllt spanskt manér. För att bygga upp krafterna inför det stundande slagsmålet serveras en episk paëlla, en välkänd rätt från Valencia med ris, skaldjur, saffran och olivolja, kvällen före slaget.

I dag har denna lössläppta festival ändå en viss ordning. Organisatörerna har till och med odlat en speciell sorts oaptitliga tomater, enkom för det årliga evenemanget. Festligheterna startar vid 10-tiden, när deltagarna tävlar om att få tag i en skinka som sitter högst upp på en infettad påle. Åskådarna sprutar vatten över deltagarna och dansar och sjunger på gatorna. När kyrkklockorna slår tolv rullar lastbilar fulla med tomater in i staden, samtidigt som ropen ”To-ma-te, to-ma-te!” ökar i styrka.

Så startas huvudevenemanget med skottet från en vattenkanon. Det betyder grönt ljus för att krossa och kasta tomater i allmänna attacker på meddeltagarna. Man lobbar från långt håll, prickar som krypskyttar och kastar hook shots på medeldistans. Vilken teknik du än använder kommer du att se ut (och känna dig) helt annorlunda när det hela är över. Nästan en timme senare kan man se tomatindränkta bombkastare leka i ett hav av kletig gatusalsa, där knappast något som liknar en tomat finns kvar. Ett andra kanonskott signalerar slutet på slaget.

Vem var det som kastade den ödesdigra första tomat som startade tomatrevolutionen Tomatina? Det är det ingen som vet. Kanske det var ett uppror mot Francos regim eller en karneval som spårade ur. Den populära versionen av hur det gick till är däremot att lokalbefolkningen 1945 under festivalen ”Los Gigantes” (en parad med jättestora marionetter av papier-maché) bestämde sig för att arrangera ett bråk för att få uppmärksamhet. I närheten fanns det då en grönsaksvagn och de började kasta mogna tomater på varandra. Oskyldiga åskådare blev inblandade och det urartade till en enda kalabalik med flygande frukter. Anstiftarna fick betala allt till tomatförsäljarna, men det hindrade inte att det uppstod fler tomatbråk – och en ny tradition var född.

Myndigheterna befarade att oroligheterna skulle trappas upp och beslutade om förbud, hävde sedan förbudet och återinförde det igen upprepade gånger under 1950-talet. År 1951 blev några som trotsade lagen fängslade tills folkopinionen drev fram deras frigivning. Den mest kända protesten mot förbuden skedde 1957, då förespråkare iscensatte en fiktiv begravning av en tomat, komplett med en kista och begravningsprocession. Efter 1957 beslutade de lokala myndigheterna att ta det som det kommer, uppställa några regler och låta den galna traditionen ha sin gång.

Även om tomaterna står i centrum är slutstriden kulmen efter en veckas festligheter. Allt anordnas som en hyllning till Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och S:t Louis Bertrand, och man firar med gatuparader, musik och fyrverkerier – på uppsluppet spanskt vis. För att stärka sig inför den förestående striden serveras en fantastisk paella kvällen före sammandrabbningen, en magnifik valenciansk maträtt bestående av ris, fisk och skaldjur, saffran och olivolja.

Idag har denna ohämmade festival ett visst mått av ordning och arrangörerna har gått så långt som att odla en speciell typ av osmakliga tomater enbart för den årliga händelsen. Festligheterna inleds omkring klockan 10 på morgonen då några deltagare tävlar om att hinna först till en skinka som fästs högst upp på en infettad påle. Åskådarna spolar vatten med vattenslangar över de klättrande samtidigt som man sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv körs lastbilar packade med tomater in i staden medan folk börjar sjunga ”to-ma-te, to-ma-te!” allt högre och högre.

När sedan en vattenkanon avfyras så är det klartecknet till att huvudhändelsen har börjat. Det är då fritt fram att börja krossa tomater och kasta mot de andra deltagarna så gott man kan. Långdistanslobbar, tomat rakt på motståndaren eller medeldistanskast – oavsett vilken teknik som används kommer du när det är över att se ut (och känna dig) helt annorlunda. Nästan en timme efter starten finns de tomatindränkta kastarna kvar i ett hav av kladdig sås som inte påminner mycket om tomater. Vattenkanonen avfyras igen, och det signalerar slutet på tomatstriden.

Vem kastade den där första ödesdigra tomaten som startade La Tomatinarevolutionen? Sanningen är att ingen vet. Kanske var det ett Francofientligt uppror eller någon karneval som spårade ur. Enligt den populäraste versionen av historien försökte lokalbefolkningen ställa till med bråk under 1945 års Los Gigantesfestival för att väcka uppmärksamhet. De råkade på en grönsaksvagn strax intill och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade tills spektaklet trappades upp till ett veritabelt handgemäng av flygande grönsaker. Anstiftarna tvingades ersätta tomathandlarna, men det hindrade inte att fler tomatkrig blossade upp – och en ny tradition föddes.

Oroliga för en okontrollerad upptrappning utfärdade myndigheterna en rad förbud på 50-talet, som de lättade på för att sedan återställa dem igen. 1951 sattes ortsbor som bröt mot lagen i fängelse tills allmänna protester fick dem fria. Den mest kända konfrontationen mot tomatförbudet inträffade 1957 då motståndarna genomförde en fejkad tomatbegravning, komplett med kista och procession. Efter 1957 beslöt det lokala styret att acceptera sakernas tillstånd, fastställa några få regler och sedan gilla denna säregna tradition.

Även om tomaterna står i centrum, är det en veckas festligheter som bereder vägen för den slutliga höjdpunkten. Det är firandet av Buñols skyddshelgon, jungfru Maria och sankt Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier i sann spansk glädjeyra. För att deltagarna ska samla styrka inför det kommande tumultet serveras en grandios paella kvällen före drabbningen bestående av en typisk valenciansk tallrik med ris, skaldjur, saffran och olivolja.

Idag präglas denna ohämmade festival av ett visst mått av ordning. Arrangörerna har sträckt sig så långt att de odlar en särskild sorts oaptitliga tomater speciellt för det årliga evenemanget. Festligheterna börjar vid tiotiden på förmiddagen med att deltagarna tävlar om att få tag på en skinka som är fastgjord i toppen av en stång insmord med fett. Åskådarna sprutar vatten på de klättrande medan de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar lastbilar fulla med tomater in i staden samtidigt som ropen ”Tomat, tomat!” når ett crescendo.

Sedan börjar huvudevenemanget i och med att en vattenkanon avfyras. Det är startskottet för att krossa och kasta tomater för fullt mot sina medtävlare. Långa tomatlobbar, dödande närträffar och medeldistansskott. Oberoende av teknik ser deltagarna helt annorlunda ut när det hela är över (och känner sig så också). Nästan en timme senare lämnas tomatindränkta bombare för att leka i ett hav av klafsande gatusalsa där man knappast hittar något som liknar resterna av en tomat. Ett andra kanonskott signalerar slutet på bataljen.

Vem kastade den första ödesdigra tomaten som startade La Tomatina-revolutionen? Sanningen är att ingen vet. Kanske var det ett uppror mot Franco, eller en karneval som urartade. Enligt den populäraste versionen av historien, så försökte ortsborna under 1945 års Los Gigantes-festival (en parad med jättedockor av papier mâché) att organisera ett bråk för att få uppmärksamhet. De råkade på en grönsaksvagn i närheten och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare drogs med tills det hela trappades upp till en massiv kalabalik av flygande frukt. Anstiftarna var tvungna att ersätta tomatförsäljarna, men det hindrade inte förnyade tomatslagsmål - och en ny tradition hade uppstått.

Rädda för en besvärlig upptrappning, antog myndigheterna på 1950-talet ett antal förbud som därefter mildrades för att sedan återställas. År 1951 fängslades ortsbor som trotsade lagen tills allmänhetens protester krävde deras frigivning. Den mest berömda fräckheten mot tomatförbuden inträffade år 1957 när förespråkare höll en fingerad tomatbegravning, komplett med kista och procession. Efter 1957 beslöt de lokala myndigheterna att anpassa sig efter omständigheterna, sätta upp några få regler och acceptera den knasiga traditionen.

Även om tomaterna är huvudsaken, så leder en vecka av festligheter fram till den slutliga kraftmätningen. Man firar Buñols skyddshelgon, jungfru Maria och St. Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier på glatt spanskt manér. För att bygga upp din styrka för det nära förestående slagsmålet, serveras på slagets kväll en enorm paella, bestående av en symbolisk valenciansk rätt bestående av ris, skaldjur, saffran och olivolja.

Nuförtiden har denna lössläppta festival en del förhållningsregler. Organisatörerna har gått så långt som till att odla en speciell sorts oätliga tomater enbart för detta årliga evenemang. Festligheterna börjar ca kl 10 på förmiddagen då deltagarna tävlar för att nappa åt sig en skinka som är fäst i toppen av en såpad stång. Åskådarna sprutar vatten på klättrarna samtidigt som de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockorna slår tolv, rullar lastbilar fullpackade med tomater in i staden, och det taktfasta ropandet "To-ma-te, to-ma-te" når sitt crescendo.

Därefter avfyras en vattenkanon och huvudevenemanget börjar. Detta innebär fritt fram för att krossa och kasta tomater genom breda attacker mot de andra deltagarna. Långdistanskastare, riktade lönnmördare och medelmåttiga krokiga skott. Vilken teknik du än använder, så kommer du att se ut(och känna dig) ganska annorlunda när det är över. Nästan en timme senare, roar sig tomatblöta bombkastare i en sjö av kladdig gatusalsa där det knappast går att hitta något som liknar en tomat. En andra kanonsalut signalerar slutet på slaget.

Vem kastade den första ödesdigra tomaten som startade Tomatina-revolutionen? Ingen vet med säkerhet. Kanske var det ett uppror mot Franco eller en karneval som spårade ur. Enligt den mest populära versionen av historien ville ortsborna väcka uppmärksamhet genom att starta bråk under 1945 års Los Gigantes-festival (en parad med gigantiska papier-mâché-figurer). De råkade passera en grönsaksvagn i närheten och började slunga mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade och scenen trappades upp till ett kaosartat virrvarr av flygande frukt. Uppviglarna blev tvungna att ersätta tomathandlarna, men det hindrade inte att tomatkrigen upprepades och dessutom blev till en ny tradition.

Myndigheterna var rädda för en oregerlig eskalering av tomatkrigen och antog, lättade på och återinsatte sedan en hel serie förbud på 1950-talet. Ortsbor som trotsade lagen fängslades 1951 fram tills ett allmänt ramaskri krävde deras frigivning. Den mest kända fräckheten mot tomatförbuden ägde rum 1957 när förespråkare genomförde en komplett tomat-begravning med både kista och procession. Efter 1957 bestämde sig de lokala myndigheterna för att ge med sig, fastställde några regler och anammade den knasiga traditionen.

Även om tomaterna står i centrum så leder en veckas festligheter fram till den slutliga uppgörelsen. Det är en hyllning till Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och Sankt Luis Bertrán, med gatuparader, musik och fyrverkerier på fröjdefullt spanskt vis. För att samla kraft inför det annalkande tomatkriget serveras en enorm paella på kvällen före det stora slaget, vilket visar upp en ikonisk valenciansk rätt med ris, skaldjur, saffran och olivolja.

Idag har den här ohämmade festivalen några få ordningsregler. Organisatörerna har tagit det så långt att man odlar en speciell art av illasmakande tomater enbart för det årliga evenemanget. Festligheterna börjar runt klockan tio på förmiddagen då deltagarna tävlar ikapp om en skinka fäst i toppen av en oljig stolpe. Åskådarna sprutar vatten på klättrarna medan man sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar lastbilar fullastade med tomater in i staden och ett taktfast ropande "To-ma-te, to-ma-te!" når sitt crescendo.

En vattenkanon avfyras och huvudnumret är igång. Det är startskottet för att krossa och kasta så många tomater man orkar mot andra deltagare. Tomatlobbar från långdistans, rena avrättningar och skruvkast från medeldistans. Oavsett teknik kommer man att se väldigt annorlunda ut, och kanske också känna sig annorlunda när det är över. Någon timme senare är det bara tomat-indränkta deltagare kvar i ett hav av en kletig gatusås med näst intill inget som liknar en tomat kvar. Ett andra kanonskott signalerar stridens slut.

Vem kastade den där första, ödesdigra tomaten som inledde La Tomatina-revolutionen? Sanningen är att ingen vet. Kanske var det ett uppror mot Franco, eller en karneval som spårade ur. Enligt den mest populära versionen av historien, försökte några ortsbor iscensätta ett bråk under 1945-års Los Gigantes-festival (en parad med gigantiska dockor av papier-maché), för att få lite uppmärksamhet. De stötte på en grönsaksvagn i närheten och började kasta mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade till dess att scenen eskalerade till en enorm strid med flygande frukt. Uppviglarna blev tvungna att ersätta tomatförsäljarna, men det hindrade inte att tomatkrigen upprepades – och att en ny tradition föddes.

Myndigheterna, som var oroliga för en svårhanterlig upptrappning, instiftade, lättade på och återinstiftade sedan under 1950-talet en serie förbud. 1951 fängslades ortsbor som trotsade lagen, tills en allmän protest krävde deras frisläppande. Den mest berömda förolämpningen mot tomatförbuden inträffade 1957 när förespråkare höll en skenbegravning, komplett med en kista och procession. Efter 1957 beslöt sig de lokala myndigheterna för att göra det bästa av situationen, satte upp en del regler och tog till sig den galna traditionen.

Även om tomaterna står i centrum för uppmärksamheten, så leder en vecka av festligheter fram till den avslutande uppgörelsen. Det är ett högtidlighållande av Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och Sankt Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier på glatt spanskt manér. För att bygga upp styrkan inför det förestående bråket, serveras det kvällen innan slaget en jättelik paella; ett reklamjippo för Valencias symbolrätt, gjord på ris, fisk och skaldjur, saffran och olivolja.

Nuförtiden har denna ohämmade festival en viss ordning. Organisatörerna har gått så långt som att odla en speciell variant osmakliga tomater, enbart för den årliga tillställningen. Festligheterna inleds omkring klockan 10.00 när deltagarna tävlar om att hugga tag i en skinka som är fastsatt högst upp på en inoljad påle. Åskådarna använder vattenslangar för att spruta vatten på klättrarna, alltmedan de dansar och sjunger på gatorna. När kyrkklockorna slår tolv rullar lastbilar fullpackade med tomater in i staden, medan skanderandet ”To-ma-te, to-ma-te!” når sitt crescendo.

Sedan, när en vattenkanon avfyras, inleds den huvudsakliga tillställningen. Detta ger grönt ljus att krossa och kasta tomater i fullskaliga attacker mot sina meddeltagare. Långdistanstomatkastare, kortdistansattentatsmän, och medeldistansskyttar. Vilken teknik du än föredrar så kommer du att se ut (och känna dig) ganska annorlunda när det är över. Nästan en timma senare lämnas tomatindränkta bombare att leka i ett hav av kletig gatusalsa, där det är svårt att hitta någonting kvar som liknar en tomat. Ett andra kanonskott signalerar att drabbningen är över.

Vem kastade den där första ödesdigra tomaten som satte igång La Tomatina-revolutionen? Sanningen att säga så vet ingen. Kanske det var en revolt mot Franco, eller kanske en karneval som man tappade kontrollen över. Enligt den mest spridda versionen av historien så hände det sig under 1945 års Los Gigantes-festival (en kortege av jättestora papier-mâché-marionetter) att några bland lokalbefolkningen tänkte ställa till med en batalj för att för att få lite uppmärksamhet. De råkade hitta en kärra med grönsaker i närheten och började slänga ut mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade och det hela blev till en jättelik soppa av flygande tomater. De som hade startat det hela blev tvungna att ersätta tomatförsäljarna, men det satte inte stopp för nya tomatstrider – och en ny tradition föddes.

Myndigheterna var rädda för att det skulle leda till en okontrollerbar upptrappning och därför utfärdades en rad med förbud, sedan uppluckringar och sen förbud igen under 1950-talet. 1951 blev det fängelse för lokalinnevånare som trotsade lagen, till dess att en folkstorm såg till att de befriades. Den mest välkända utmaningen av tomatförbudet hände 1957, när aktivister ordnade en fejkad tomatbegravning, komplett med kista och begravningsfölje. Efter 1957 gav myndigheterna upp och bestämde sig för att göra det bästa av situationen, upprätta några få regler, och ta över den galna traditionen.

Tomaterna finns där förstås i händelsernas centrum, men slutstriden föregås av en veckas festiviteter. Det är en fest till äran av Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och Sankt Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier, allt i jublande spansk stil. Kvällen före det kommande storbråket serveras en jättestor paella, en uppvisning av traditionell valenciansk kok-konst med ris, skaldjur, saffran och olivolja – allt för att ge dej styrka i striden.

Nuförtiden finns det en viss grad av ordning i denna ohämmade festival. Organisatörerna har till och med odlat fram en speciell, illasmakande tomat, bara för denna årligen återkommande händelse. Festiviteterna sätter igång vid tiotiden på morgonen, med en kapplöpning för att grabba tag i en skinka som sitter på toppen av en såpad stång. Åskådarna sprutar vatten på klättrarna och sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv kommer lastbilar fulla med tomater rullande in i stan, och ett taktfast ropande “to-ma-ter,to-ma-ter” når sitt crescendo.

Sen avlossas en vattenkanon och evenemangets höjdpunkt tar sin början. Nu är det fritt fram att krossa och kasta tomater i hejdlösa angrepp på andra deltagare. Långdistanslobbar, närstridsmördare, och hookar från mellandistans. Vilken teknik du än använder så kommer du att se ut (och känna dej) som en ny människa när det hela är över. Bortemot en timma senare ser man bara tomatdränkta bombkastare som fortfarande håller på i ett hav av geggig gatusalsa, där det inte finns mycket kvar som ser ut som en tomat. Ytterligare ett kanonskott, och det är signalen till att striden är över.