Who cast that first fateful tomato that started the La Tomatina revolution? The reality is no one knows. Maybe it was an anti-Franco rebellion, or a carnival that got out of hand. According to the most popular version of the story, during the 1945 festival of Los Gigantes (a giant paper mâché puppet parade), locals were looking to stage a brawl to get some attention. They happened upon a vegetable cart nearby and started hurling ripe tomatoes. Innocent onlookers got involved until the scene escalated into a massive melee of flying fruit. The instigators had to repay the tomato vendors, but that didn't stop the recurrence of more tomato fights—and the birth of a new tradition.
Fearful of an unruly escalation, authorities enacted, relaxed, and then reinstated a series of bans in the 1950s. In 1951, locals who defied the law were imprisoned until public outcry called for their release. The most famous effrontery to the tomato bans happened in 1957 when proponents held a mock tomato funeral complete with a coffin and procession. After 1957, the local government decided to roll with the punches, set a few rules in place, and embraced the wacky tradition.
Though the tomatoes take center stage, a week of festivities lead up to the final showdown. It's a celebration of Buñol's patron saints, the Virgin Mary and St. Louis Bertrand, with street parades, music, and fireworks in joyous Spanish fashion. To build up your strength for the impending brawl, an epic paella is served on the eve of the battle, showcasing an iconic Valencian dish of rice, seafood, saffron, and olive oil.
Today, this unfettered festival has some measure of order. Organizers have gone so far as to cultivate a special variety of unpalatable tomatoes just for the annual event. Festivities kick off around 10 a.m. when participants race to grab a ham fixed atop a greasy pole. Onlookers hose the scramblers with water while singing and dancing in the streets. When the church bell strikes noon, trucks packed with tomatoes roll into town, while chants of "To-ma-te, to-ma-te!" reach a crescendo.
Then, with the firing of a water cannon, the main event begins. That's the green light for crushing and launching tomatoes in all-out attacks against fellow participants. Long distance tomato lobbers, point-blank assassins, and medium range hook shots. Whatever your technique, by the time it's over, you will look (and feel) quite different. Nearly an hour later, tomato-soaked bombers are left to play in a sea of squishy street salsa with little left resembling a tomato to be found. A second cannon shot signals the end of the battle. | Vem kastade den ödesdigra tomaten, vilken startade La Tomatina-revolutionen? Faktum är: ingen vet. Kanske var det ett anti-Franco-uppror, eller en karneval som gick om styr. Enligt den mest populära versionen av historien under 1945 års festival av Los Gigantes (en gigantisk parad med dockor av papier maché) ville lokalbefolkningen ställa till med gruff för att få lite uppmärksamhet. De råkade komma till en kärra med grönsaker i närheten och började kastade mogna tomater. Oskyldiga åskådare blev inblandade tills skådeplatsen trappades upp till ett massivt handgemäng av flygande frukter. Anstiftarna måste ersätta tomatförsäljarna, men det stoppade inte de upprepade tomatslagsmålen. En ny tradition såg sitt ljus. Rädda för en oregerlig upptrappning föreskrev, mildrade och återinförde därefter myndigheter ett antal förbud på 1950-talet. 1951 fängslades de ortsbor som trotsade lagen tills ett rabalder begärde att de släpptes fria. Den mest kända oförskämdheten mot tomatförbuden ägde rum 1957, när förespråkare höll en fingerad tomatbegravning fullständig med likkista och kortege. Efter 1957 beslöt sig regeringen för att spela med i kasperteatern, införde några regler och anammade den befängda traditionen. Även om tomaterna intar en central plats på scenen är det en vecka med festligheter som leder till den slutliga kraftmätningen. Det är ett firande av Buñols skyddshelgon, Jungfru Maria och St. Louis Bertrand, med gatuparader, musik och fyrverkerier på ett glatt spanskt sätt. För att bygga upp dina krafter för det överhängande gruffet serveras en episk paella dagen före striden. Det görs ett PR-nummer av en ikonisk valenciansk maträtt bestående av ris, skaldjur, saffran och olivolja. Idag har denna ohämmade festival ett visst mått på ordning. Organisatörer har sträckt sig så långt att de odlar en speciell variant av oaptitliga tomater just för detta årliga evenemang. Festligheterna börjar runt klockan tio, när deltagare springer för att rycka till sig en skinka på en oljig stång. Åskådare sprutar vatten på de kivande tävlande, samtidigt som de sjunger och dansar på gatorna. När kyrkklockan slår tolv rullar lastbilar packade med tomater in i staden på samma gång som folk skanderar "tomater, tomater", vilket stiger till ett crescendo. Huvudspektaklet startar i och med att en vattenkanon avlossas. Det är startskottet för att krossa och kasta tomater i allomfattande attacker mot medtävlarna. Det är lobbyister som skjuter tomater på avstånd, lönnmördare som skjuter rakt mot målet, samt medellånga skott över huvudet. Vilken teknik du än praktiserar, när bataljen är över kommer du se (och känna dig) helt annorlunda. Nästan en timme senare finns det några få tomatgenomdränkta bombare kvar på plan som spelar i ett hav av kladdig gatusalsa. Mycket lite återstår av något som kan liknas vid en tomat. Ett andra kanonskott signalerar att striden är slut. |