När min fru berättade att hon var gravid fick jag den där känslan av att magen är upp och ned som du får när du störtar nedåt i berg- och dalbanan. Visst var jag entusiastisk, men ... gode Gud. Föräldraskap är för, just det, föräldrar.

Så här står jag med stora ögon och svettas som en dåligt ritad seriefigur, med frågetecknet hängande i luften ovanför huvudet, medan jag försöker förbereda mig för den totala omsorgen om och ansvaret för en annan levande varelse förutom min katt. Jag är ansvarig för att se till att denna lilla människa inte växer upp och blir ett fullständigt monster. Om barnet blir en social idiot – mitt fel. Om tjejen inte kan hitta Luxemburg på kartan, så skyll på mig för att jag inte ordnat en bättre utbildning. De kommer att behöva terapi och naturligtvis kommer det vara mitt ansvar, det också. Så många saker som kan gå fel!

Jag kommer ihåg den dag min far satte sig ned med mig och tafatt berättade för mig om blommor och bin; det var kanske den mest olidliga och pinsamma halvtimmen i både hans och mitt liv. Jag kan inte göra så mot en annan människa.

Kanske jag går lite för långt i förväg nu. Jag fixar det här; jag kommer att bli en bra pappa. Mitt barn kommer att uppfostras till att vara en fulländad, utbildad, rakryggad världsmedborgare, och han eller hon kommer inte att hata mig.

Och sedan föreställer jag mig att babyn, fortfarande i säkerhet i min frus mage, förskräckt plötsligt öppnar ögonen när tanken slår honom eller henne: "Tänk om pappa inte fixar det?"

När min hustru talade om för mig att hon var havande fick jag en hisnande känsla i maggropen liknande den som Du upplever i en berg-och-dal-bana. Jag var upprymd, ja, men gode gud föräldraskap är ju till för just föräldrar.

Så här står jag med stirrande blick och svettande hinkvis precis som en dåligt tecknad seriefigur, med frågetecknen flytande i luften runt mitt huvud medan jag försöker förbereda mig för att ta omhand och ansvara för ett annant levande väsen förutom min katt. Jag skall ansvara för och säkerställa att denna lilla mänskliga varelse inte växer upp och förvandlas till ett komplett monster. Om barnet växer upp till en socialt missanpassad individ - är det mitt fel. Om barnet inte kan hitta Luxemburg på kartan, skyll på mig för att inte ha gett barnet en bättre utbildning. Barn behöver terapi och naturligtvis faller detta också på mig. Så många möjligheter att misslyckas.

Jag kommer ihåg dagen när min far satte ner mig och besvärat berättade för mig om blommor och bin. Det var kanske den mest smärtsamma och pinsamma halvtimmen i bådas våra liv. Detta kan jag inte göra mot en annan mänsklig varelse.

Kanske går jag händelserna lite i förväg. Jag kan göra detta och säger: Jag skall bli en storartad far. Mitt barn skall fostras till att bli en mångsidig, utbildad, rakryggad världsmedborgare och hon eller han kommer inte att hata mig.

Och jag föreställer mig barnet, ännu säker inne i min hustrus mage, plötsligt öppnar ett alarmerat öga när tanken rinner upp i hennes eller hans huvud; 'Vad händer om min far helt enkelt inte klarar det?'

Då min fru berättade för mig att hon var gravid, fick jag den där känslan av att magen var i uppror, den som kommer över dig i en framrusande berg-och dalbana ... Jag var jätteglad,javisst, men..åh herregud. Föräldraskap är ju till för,ja,...föräldrar.

Så nu står jag här, med röda, irriterade ögon och svettas ämbarvis som nån dåligt ritad seriefigur, med frågetecknen snurrandes runt mitt huvud medan jag försöker förbereda mig på den fullständiga omvårdnaden och ansvaret inför en annan levande individ vid sidan om min katt. Jag bär ansvaret för att den här lilla människan inte växer upp och blir ett fullständigt monster.Om barnet visar sig bli ett imbecill social idiot-mitt fel. Om ungen inte kan hitta Luxemburg på kartan, skyll på mig för att jag inte erbjudit bättre undervisning. De kommer att behöva terapi och givetvis kommer jag att få bära hundhuvudet för det också. Så många möjligheter att klanta sig!


Jag minns dagen då min far satte sig ner med mig och tafatt berättade för mig om blommorna och bina; det var troligen den mest pinsamma och mest generande halvtimmen i bägge våras liv.Jag kan bara inte göra detsamma mot en annan människa.

Kanske jag går lite i förväg här nu. Jag kommer att klara det här, jag menar; Jag kommer att bli en superfarsa. Mitt barn kommer att uppfostras till en mångsidig, välutbildad, rakryggad världsmedborgare, och han eller hon kommer inte att hata mig.

Och just då föreställer jag mig att babyn, ännu tryggt omgiven av min frus mage, plötsligt öppnar ett mycket oroat öga då tanken slår honom eller henne:" Tänk om farsan helt enkelt inte pallar?"